Onsdagen den 4 mars 2015 var det dags igen. SVT:s Uppdrag Granskning redovisade ytterligare ett fall av en asylsökande som genomgick en språkanalys i ett försök att fastställa om hon talade sanning om sitt ursprungsområde. Ännu en gång hade Migrationsverket beställt en språkanalys som genomfördes av en av SPRAKAB:s språkanalytiker. Av Uppdrag Gransknings reportage framgår återigen att det finns anledning att ifrågasätta de lingvistiska grunderna för språkanalytikerns slutsatser, men detta fall är ännu allvarligare än de som Uppdrag Granskning hade avslöjat i höstas (2014-11-19). Nu var den asylsökanden ett barn och utöver språkanalytikerns redan dubiösa lingvistiska meriter har man nu anledning att även tvivla på hans kompetens att genomföra en sådan avgörande telefonintervju med ett barn som befinner sig i en utsatt situation. Att detta har genomförts efter Migrationsverkets beställning, är fullständigt oacceptabelt, både ur vetenskapligt och etiskt perspektiv samt även skadligt för allmänhetens förtroende för myndigheter.

Det är för mig ofattbart att Migrationsverket förlitar sig på ett företag som i praktiken tillåts agera myndighetsutövare när rättssäkerheten sätts ur spelet i och med att den publika vetenskapliga granskningen av den privata aktörens kunskaper inte tillåts. Migrationsverket har uppenbarligen ännu inte förstått att den grundläggande principen på vilken all vetenskaplig kunskap vilar, är just att denna kunskap inte är privat och att det måste kunna försvaras (och eventuellt revideras) i en publik debatt. När utbildade (eller självutnämnda) experter bara använder sin auktoritet för att uttala sig om en människans ursprung utifrån vederbörandes dialekt eller ordval, finns inget sätt att få fram en oberoende validering av expertens påståenden. Påståenden är att betrakta som åsikter, som man kan acceptera eller inte beroende på hur man litar på experten. Att vara en välutbildad expert ger naturligtvis tyngd till påståenden för att man förväntar sig att expertens större sakkunskap och erfarenhet skall utmynna i en mera nyanserad slutsats, där de mest uppenbara fallgropar undviks. Men eftersom även experter kan ha fel är det viktigt att betrakta experten som en forskningsperson i en empirisk undersökning som utförs med sund vetenskaplig metodologiskstringens.

Om man överhuvudtaget skall använda sig av språkanalyser i rättsliga sammanhang, måste också vetenskapliga metoder för att verifiera analysernas trovärdighetshalt tas fram — och detta kan knappast lämnas åt privata aktörer som åberopar hemliga kontrollmekanismer till stöd för sina slutsatser.